Frederick Whitling
Amos Anderson-stipendiat (2020), Finlands Rom-institut
Nedanför kyrkan, nerför trappan, är det stilla, fuktkyligt och märkligt övergivet. Tystnaden och stillheten mitt i stan blir makabert påtaglig efter att nästan ha snubblat över en sarkofag med hopsamlade benknotor. Här, i en av Roms första kyrkor, vigd till martyren Chrysogonus, möts bokstavliga och bildliga historiska korsvägar i ”städernas stad”. Kyrkan, San Crisogono, ligger vid Viale di Trastevere, den moderna huvudgatan som kapar kopplingen mellan kyrkan och den lilla gatan Via di S. Crisogono på andra sidan avenyn. Den delvis utgrävda tidigkristna kyrkan under den vi ser ovan mark i dag låg invid den korsande antika Via Aurelia, dagens Via della Lungaretta.
Det är för all del långt ifrån ovanligt att stöta på kryptor och katakomber i Italiens underjord. Vissa är minnesvärt makabra, som Kapucinkryptorna i Rom och Palermo. I San Crisogonokyrkan i Rom – ”Trasteveres version av San Clemente” för Romkyrkokännarna – är det lugnare, med undantag för de nästintill tankspritt kvarlämnade benknotorna. Här möter vi även bevarade freskmålningar in situ, som ovanligt nog hittills har överlevt tidens tand. De är möjligen för känsliga för att flyttas på, samtidigt som de löper en tydlig risk att mögla bort, fuktskadade bland annat av det historiskt sanka området och av Tiberns många översvämningar.
”Trastevere”, ja, stadsdelen som är benämnd efter sin belägenhet ”på andra sidan Tibern” sett från stadens mest centrala delar: en åtskillnad i ett namn. Det är förstås inget fel på det av Romresenärer tidvis felbetonade namnet, men här föreslås emellertid en bonusbenämning: ”gyllenkornet”, efter latinets ”Mica Aurea”. ”Mica” kan vara både ett korn, frö eller en referens till annat växtligt ursprung. När man väl blir varse om denna gyllene grund finner man flera spår: till exempel i den gulaktiga färgen i den vulkaniska tuffstenen på Gianicolokullen ovanför Trastevere, i namnet på kyrkan Santi Cosma e Damiano in Mica Aurea, kondenserat till ”San Cosimato”, invid det moderna Trasteveretorget med samma namn.
I San Cosimatoklostret, som nu rymmer ett sjukhus, påträffades 1889 en gravinskrift från 500- eller 600-talet med namnen Feles och Victorina, och formuleringen ”Micaurea de[po]sita”: det vill säga en platsangivelse snarare än ett egennamn enligt en av de tidigare tolkningarna – kanske till en begravningsplats eller området kring klostret. Hos den senantike grekiska historikern Ammianus Marcellinus, verksam i Rom under andra halvan av 300-talet, dyker ”Mica Aurea” upp som namnet på en av kejsar Valentinianus två ”bestialiska” honbjörnar i burar nära sitt eget sovrum. Björnarna har de något ironiska namnen ”Guldflinga” (eller ”Gyllenkorn”) och ”Oskuld”: “quod cum duas haberet ursas saevas hominum ambestrices, Micam auream et Innocentiam”.
Gyllenkornet, ”Mica Aurea”, omnämns ca år 800, i handskrift nummer 326 i klosterbiblioteket i Einsiedeln, som ett eventuellt landmärke eller som en platsanvisning i ett av textens pilgrimsitinerarier genom staden, efter ett omnämnande av kvarnar, ”Molinae”, innanför stadsporten vid Via Aurelia på Gianicolohöjden. Einsiedelnmanuskriptet kan sägas vara den äldsta bevarade guideboksliknande texten till Rom, och kombinerar sekulära minnesmärken (antika lämningar) med religiösa ”måsten” längs vägen till betydelsefulla pilgrimsplatser. Det gyllene epitetet återkommer i ”Monte Aureo” mot Gianicolo från San Cosimatotorget, längs trappan ”Rampa del Monte Aureo”, där föreningen ”Trastevere Attiva” strävar efter att gemensamt hålla den gröna lunden ”Bosco di Monte Aureo” i prydligt skick. Här finns ännu en gyllene koppling i det senare namnet ”Montorio”, en vulgarisering av latinets ”Mons Aureo”. Kan det finnas ännu en gyllene koppling här, som berget där solen går ner, från staden sett?
Men det finns en mer påtaglig etymologisk koppling till det gyllene kornet i just San Crisogonokyrkan, som märkligt nog sällan eller aldrig tidigare verkar ha uttryckts. ”Chrysogonos” (“Χρυσόγονος”) är helt sonika grekiska för samma sak: gyllene, ”χρυσός” (med den mer poetiska innebörden ”dyr, värdefull”), och ”γόνος”, avkomma (”det som har frambringats”), alternativt frukt, produkt, ras, stam, härkomst, ursprung, förökning, född, frö, eller könsorgan. Även om ”gyllene genitalier” kanske vore en mer underhållande anknytning, är kopplingen här förmodligen just ”gyllene säd” eller ”gyllene frö”. ”Mica Aurea” är alltså rätt och slätt ”Χρυσόγονος” på latin. Intrigen tätnar. Om man leker med tanken att ”Mica Aurea” sträcktes ut till hela det moderna Trastevereområdet, inte enbart till Gianicolos sluttningar, staplas några frågor om hönan eller ägget på varandra: vad kom först? Vem uppkallades efter vad?
Uppkallades martyren Chrysogonus månne efter områdets redan etablerade benämning – ”Mica Aurea” – eller fick namnet en ytterligare innebörd, utöver stenen och den gulaktiga leran från Tiberns översvämningar? Fanns det en mer påtaglig spannmålskoppling till kvarnarna innanför stadsporten på Gianicolo? Kan Trastevere ha varit Roms antika och medeltida kvarncentrum, med namnet som följd? Syftar ”Mica Aurea” på en del av Trastevere, i anslutning till San Cosimatoklostret? Kan det ha varit en landmärksreferens till ett gravmonument eller en annan byggnadsanläggning? Skulle ”mica” på så vis kunna syfta på en referens till en specifik lokal byggnadstyp? Många frågor, få svar. Antika etymologier kunde visserligen vara ganska snåriga emellanåt, och senare eventuella ”vulgariseringar” gör det inte heller lättare att reda ut. Drivet till sin spets, kan ”Mica Aurea” vara mer eller mindre synonymt med Trastevere? Är namnen utbytbara?
Den helgonförklarade martyren Chrysogonus härstammade möjligen från Rom, och tycks ha varit biskop av Aquileia. Han kom senare att bli skyddshelgon för staden Zadar i Kroatien, inte långt från kejsar Diocletianus palats i Split. Mot slutet av Diocletianus regeringstid (år 304–305) led Chrysogonus martyrdöden. Hans kult spreds snabbt, och verkar ha nått Rom redan under påven Sylvester I, under 300-talets första decennier. Det är möjligt att kyrkan i Trastevere vigdes åt Chrysogonus från början, även om det också är möjligt att den grundades av en namne till Chrysogonus och kopplades till Aquileiamartyren.
Ungefär tvåhundra år senare spreds en legend om Chrysogonus, enligt vilken han ska ha varit en romersk ämbetsman med tjänstgöring i det senantika ämbetsverket Vicarius Urbis Romae och kristendomslärare till Anastasia, dotter till romaren Praetextatus. Chrysogonus ska ha fängslats under en av de många förföljelserna av de kristna församlingarna, förts till Aquileia och avrättats där. Hans kropp skall enligt helgonberättelsen ha slängts i havet, för att sedan föras tillbaks till stranden. Kanske finns här även ett frö av mer symboliskt slag till senare kopplingar till det kristna dopet i San Crisogonokyrkan?
De bevarade medeltida freskmålningarna i den gamla San Crisogonokyrkan avbildar bland annat den tidigare nämnde 300-talspåven Sylvester med helgonen Pantaleon (samtida med Chrysogonos) och Benedikt. På en av målningarna har gjorts ett eller flera senare tillägg: en teckning av en mansfigur med en stav i höger hand, varav nedre halvan av kroppen är bevarad, med en påskrift, som här tolkas som ”ROMANUS PP I[N] [A]EDE MICA”: ”Romanus Papa in Aede Mica [Aurea]”, ungefär ”påven Romanus i Mica Aurea-byggnaden”, det vill säga i San Crisogonokyrkan. Kan detta vara en referens till Romanus, påve från augusti till november år 897, en minst sagt turbulent period i påvedömets historia? Och vem är den avbildade figuren? Är teckningen en slags påvekarikatyr? Ovanför ”PP” syns vad som eventuellt skulle vara ett tillagt kors – alternativt bokstäverna ”NE”. Det är en öppen fråga om påskriften gjordes samtidigt som teckningen eller det möjliga tillägget på raden ovan.
Kopplingen till påven Romanus (eller ”Romano”, från Gallese i östra Lazio), vore emellertid en större sensation. Romanus far ska ha varit bror till påven Marinus I (882–884). Textfragmentet är visserligen svårdaterat, möjligen från 1000-talet, även om den här föreslagna påvetolkningen möjligen skulle kunna placera det mer än hundra år tidigare, i anslutning till år 897, med en åtminstone indirekt hänvisning till namnet på kyrkan som just Mica Aurea – freskmålningarna var då redan mellan 100 och 150 år gamla.
En annan föreslagen uttydning har varit ”ROMANUS PP[O?]TE[?] DE MICA”, då ”Romanus [Praepositus] de Mica [Aurea]”. Om ”PP” skulle tolkas som ”praepositus” skulle ämbetet kunna översättas med ”prost”, eller med engelskans ”provost”, det vill säga ansvarig för ett visst ämbete – väghållning har föreslagits i sammanhanget, en annan möjlighet vore en högre ämbetsman i ett kloster, möjligen det till vilken San Cosimatokyrkan hörde. ”Mica” har här tolkats som en referens till den gulaktiga tuffstenen eller leran. Om det snarare rör sig om en hänvisning till hela Trastevereområdet, skulle ”Praepositus de Mica Aurea” ungefär kunna motsvara dess borgmästare. Med tanke på att stadsdelen mer eller mindre var en egen liten stad under medeltiden, skulle en sådan ämbetsman-borgmästare kunna bidra till en något tydligare bild av den medeltida staden, och av stadsdelen vars invånare än i dag hänvisar till sig själva som ”noantri” (oss andra), alltså i förhållande till resten av Rom på andra sidan floden.
Borgmästartolkningen är för all del kanske något långsökt. ”Mica” har även föreslagits som ett eventuellt egennamn i relation till en potentiell donator (”ROMANUS NEPOTE DE MICA”: ”nepote”, ”brorson” – eller till och med ”påvens brorson”). En eventuell ligatur (sammanskrivet tecken) i det möjliga korset ovanför ”PP” skulle då utläsas som ett tillagt ”NE”. Bokstavsformerna är för övrigt snarlika de som finns i förklarande texter vid andra avbildningar på samma vägg av mirakelhelanden, av till exempel spetälska och blindhet. Här läggs till ett ytterligare lager: kan textfragmenten vid miraklen ha lagts till efter freskerna målades, kanske samtidigt med ”Romanus”-texten, och skulle det tillagda eventuella korset antingen då eller senare ha kunnat förvanskats till ett ”NE” för att ändra innebörden av den ursprungliga påveidentifikationen, med en slags nedsättande, ”minnesfördömande” (damnatio memoriae) innebörd?
”Praepositus”-tolkningen skulle i få fall läggas till handlingarna; ”Romanus Papa” vore då den ursprungliga texten. Ett eventuellt senare tillägg skulle då kunna understryka att Romanus var brorson (”nepote”) till företrädaren Marinus. En möjlig förklaring till en eventuell nedsättande omskrivning skulle också kunna vara Romanus politiska ”sidbyte” i frågan om en av hans föregångare i närtid, påven Formosus, vars kropp makabert nog ställdes inför rätta av påven Stefan VI. Romanus var först anti-Formosus, liksom Stefan, men ska ha svängt och ställt sig på sin döde företrädares sida vilket ledde till att han avsattes (”blev munk” som en omskrivning) efter några månader på påvestolen. Han verkar ha avlidit året därpå.
Den första Crisogonokyrkan byggdes på lämningar av romerska hus från senrepublikansk tid. Kanske fanns det en gudstjänstlokal på platsen redan på 200-talet, även om det förmodligen rör sig om ett romerskt privathus (domus) från 100-talet som byggdes om på 300-talet. ”Titelkyrkan” Titulus Crisogoni nämns i listan över församlingar från slutet av 400-talet; freskmålningarna utfördes förmodligen under 700-talet. Kyrkan byggdes sedan om i olika etapper, först på 1100-talet, med återanvända antika kolonner – även cosmatgolvet och kampanilen kom till då (tornhuven lades till senare) – därefter i början av 1600-talet, av arkitekten Giovanni Battista Soria, efter kardinal Scipione Caffarelli-Borgheses önskemål. Kardinalens namn dominerar fortfarande fasaden. Kyrkan har visst länge varit hemvist för sardinier och korsikaner i Rom.
Lämningarna av 300-talskyrkan med dess baptisterium och senare freskmålningar – som man besöker via en trappa från den senare kyrkans sakristia – upptäcktes 1907. Några stenkast därifrån, i det medeltida San Cosimatokomplexet, finns ytterligare en ledtråd som antyder att ”Mica Aurea” kan ha varit en synonym för hela Trastevereområdet, i en hänvisning till kyrkan som ”SS. Cosmae et Damiani trans Tiberim” eller ”vocatur Mica aurea” (”kallad Mica aurea”). 2010 grundades ett medborgarinitiativ med namnet ”Mica Aurea” i Trastevere, en lokal förening vars namn hämtades från den gula sanden ”från den blonda Tibern” vid platsen för San Cosimatoklostret. Om man lyckas ta sig till kyrkporten, genom sjukhuset i det gamla klostret, möter man en skylt som ”Mica Aurea”-föreningen ligger bakom. Här påstås utan omsvep att namnet är den gamla benämningen på Trastevere. San Crisogono-kopplingen nämns däremot inte.
Sammanfattningsvis har vi alltså kanske att göra med en ”toskansk” påve med det passande namnet Romanus från slutet av 800-talet, i den tidigkristna kyrkan uppkallad efter den helige Chrysogonus, med en koppling till namnet ”Mica Aurea” (hans namn på latin), som i sin tur kan ha varit namnet på hela staden på andra sidan Tibern. De myckna obesvarade frågorna öppnar för eftertankar om tidsbestämningar och epoker som ”senantiken” och ”tidig medeltid”, om skiften och övergångar mellan senare faser och perioder – om vad som förblir, vad som faller i glömska, eller vad som emellanåt kan ligga gömt i öppen dager.
Frederick Whitling
Amos Andersons stipendium (2020)
Som Amos Anderson-stipendiat vid Institutum Romanum Finlandiae har jag primärt arbetat vidare med mitt forskningsprojekt Gustaf VI Adolf som arkeolog och kulturmecenat, vilket jag presenterade i början av februari 2021 (Link). Jag har även arbetat i Vatikanbibliotekets handskriftsavdelning och i Vatikanarkivet, och har studerat material på institutet om dess tillkomst i början av 1950-talet, samt bland annat historikern Gunnar Mickwitz särtryckssamling. Under stipendieperioden har jag även gjort några korta nedslag i ”lokalhistorien” i närområdet runt Villa Lante, om kanonen vid Piazzale Garibaldi (Link) och om Roms ”fyrtorn” (Link). Jag har även lett några improviserade medeltida vandringar med utgångspunkt i Anna Blennows nyligen utgivna Guide till det medeltida Rom (Link). Dessa har i sin tur lett till vidare samtal och vissa fördjupningar i etymologi, arkeologi och historia, om till exempel San Crisogonokyrkan i Trastevere. Tack till Anna Blennow, Arto Kivimäki och Olof Brandt för värdefulla synpunkter.
FENESTRA FINNORUM – NÄKÖALOJA VILLA LANTESTA 